Mitt första inlägg
Hej!
I den här bloggen kommer jag vända mig till dig, mitt ofödda barn, trots att du ännu är lika liten som ett blåbär och ännu inte behärskar läsandets konst.
Jag tror nämligen inte att någon annan kommer intressera sig för min graviditet såtillvida att de slaviskt följer en blogg som mestadels lär handla om krämpor och/eller listor på mat jag inte kräks av. Inte ens din pappa kommer orka glida in här (ta det inte personligt, han håller fortfarande på att smälta sitt annalkande föräldraskap).
Därför får det här bli en blogg till dig, mitt lilla blåbär. Kanske tycker du det är festligt att läsa detta när du blir stor?
Jag älskade att få höra min mammas anteckningar om hur jag betedde mig i magen. Hur jag fick henne - din mormor! - att kräkas enda upp i månad sju och hur jag sedan fick henne att hetsäta Burger King när illamåendet äntligen var över och aptiten kom tillbaka.
Sånt är mysigt ju, att försöka föreställa sig ett liv i någons mage, ett liv man inte minns.
Nåja. Idag är jag i vecka 7. Enligt barnmorskan är jag i vecka 6+4. Plustecknet betyder att jag har gått fyra dagar över den aktuella veckan.
Jag tror jag börjar lära mig alla konstiga gravidtermer nu. Jag vet att BM är "barnmorska", BIM är "beräknad icke-mens" (inget du behöver bry dig om, det här var en term jag brukade innan vi förstod att du låg i magen), och att VUL är "vaginalt ultraljud".
Det finns väldigt många fler, jag stöter på jättemånga termer nu när jag tagit mitt ansvar som gravid samhällsmedborgare och gått med i gruppen "BF Februari 2021" på Facebook. Hittills känner jag mig som ett ufo i den där gruppen. Alla är så jäkla LYCKLIGA.
Förlåt mitt embryo, men änsålänge har det inte varit särskilt lyckligt här hemma. Du gör mig så illamående att hela livet just nu känns som en misslyckad trip på Silja Line där buffén stått ute för länge och alkoholen passerat bäst föredatumet och det stormar som fan på havet och jag vill bara gå och lägga mig. Exakt så är det varje dag.
Jag känner mig inte så lycklig, men hur ska jag kunna vara det? Du är ju så liten ännu... du finns knappt, och kan försvinna från oss exakt närsomhelst.
Missfall ja. Bortsett från gravidlyckan är missfall det enda gruppen skriver om.
Det är fyra veckor kvar tills att den största missfallsrisken är över och inte förrän då tänker jag börja vara glad på riktigt över dig.
Då är du lika stor som ett plommon (mmm, gott!?) och har börjat gäspa? Sjukt. Ska jag ha någon som gäspar i magen?
Vad mer? Jag sover middag två gånger per dag, testäter allt i min väg för att klura ut vad du vill ha och vad du förkastar (hittills funkar druvor, jordgubbar, piggelin, knäckebröd och pasta), har dubbla åksjukearmband på varsin handled och försöker under tiden vara en duktig kompis, dotter, sambo och HR-ansvarig. Det går sådär om jag ska vara ärlig.
Well well. Jag hoppas med alla krafter jag har att du inte låter mig må illa så mycket längre än de symboliska veckorna, lilla blåbär. Det är väldigt svårt att älska dig och samtidigt bo på den där kryssningen jag beskrev ovan.
Och så hoppas jag förstås att du väljer att stanna i min mage, och inte ångra dig såhär i startgropen.
Puss puss. Vi hörs snart igen
/Mamma
