Vecka 9
Jag har börjat förstå vad alla säger om att barn är startskottet för evig oro
Det tycks ju redan ha börjat för mig
Idag tog jag ännu ett gravtest, bara för att säkerställa att jag har en bebis i magen och att det inte bara är pommes frites.
Var det normalt gjort av mig?
Till mitt försvar har jag inte känt mig det minsta gravid idag, och det e n d a jag kan tänka på just nu är MF.
Eller MA
Vet ni vad MA är?
MA heter egentligen missed abortion. Då fattar inte fostret att det har dött, vägrar stötas ur kroppen, och den stackars kvinnan bara fortsätter tro att hon är gravid med alla symptom intakta. T om HCG-nivån är samma!
Så har man grav otur kan det dröja till första ultraljudet, alltså typ i vecka 20, innan man upptäcker ett MA
FATTAR NI VAD HEMSKT. Man orkar knappt tänka på det, så hemskt är det
Förstår ni vad snopet? Där har jag gått omkring i TJUGO VECKOR med min mage, vankat av och an i mina jobbkorridorer, planerat in föräldraledighet i februari och min pappa har börjat snickra på det där huset ute på landet där jag, min kille och min bebis ska bo när vi kommer på besök...
Och så bara var bebisen död hela tiden
I mitt preggoforum på Facebook pratas det om "spökveckor"
Det är veckor under graviditeten där man inte känner sig gravid alls.
Kanske jag har en sån nu? Det känns ju riktigt sjukt att inte vilja kräkas över sin egen datorskärm varje sekund på dygnet, jag kanske borde njuta satan av den här spökveckan
Men självklart kan jag inte vara glad utan bara känna mig djupt orolig för vad det betyder. Förstadie till missfall? Är det något fel på mig? Hag jag en ogästvänlig livmoder? Är bebisen inte nöjd med att äta rostat vitt bröd varje kväll längre?
HERREGUD BEBISEN. Kan jag få en paus i oron?
Livet brukade liksom handla om mer grejer än om mina bröst är lika svullna idag som igår.
Kan man få tillbaka lite okomplicerad livsglädje?
Puss från mamma
