absolutgravid.blogg.se

Nu vet jag varför det är så jobbigt att ha en blogg. Det är som att hålla en tamagochi vid liv, eller en hamster. Livet blir så ångestladdat och samvetsskvalen flödar så fort man inte uppdaterar på en vecka.

Inte för att jag direkt har "publik" som andlöst sitter och refreshar blogg.se i jakt på nya revolutionerande inlägg av mig - jag har ju redan skrivit om hur absolut ingen förutom jag och min kille bryr sig om min graviditet - men jag får ÄNDÅ dåligt samvete. 

 

Ok.

Du är 15 veckor nu, lilla fina du

Ja, jag skriver fin eftersom vi har fått titta en stund på dig nu.

KUB-filmerna avslöjar att du guppar omkring i fostervattnet och sparkar med benen på det absolut gulligaste av vis. 
Du ser fortfarande ut som elefantmannen med det där oproportionerligt stora huvudet, men jag har läst att din pyttepytte-kropp börjar jobba upp tempot nu och lagom till det stora ultraljudet i september kommer du se mer ut som en bebis. 

 

Jag har varit ganska blasé kring min egen graviditet, inte riktigt känt den där översvallande glädjen många pratar om.

Men jag började gråta när jag såg dig. Blev så tagen av att det faktiskt låg någon där, på riktigt. Det var inte bara pommes frites i magen utan en actual bebis med fingrar, skallben och liten plutig mun. 

Sedan jag såg dig på storskärm har jag fått tårar i ögonen så fort jag tänker på dig. Allt med din existens känns så stort och allvarligt. 

 

 

 

Så lycklig över att du ville stanna. 

 

Din mamma