Vecka 32
Nu är det som vi känner varandra litegrann, du och jag.
I morse väckte du mig genom att sparka ganska hårt rakt mot min magsäck. Bortsett från smärtan är det en helt otrolig känsla - vetskapen att du lever inuti mig. Du är så stor nu och har ett alldeles eget sov- och sparkmönster. Första saken din pappa och jag lärt oss om dig.
Herregud vad jag längtar efter att få upptäcka resten av din personlighet.
Det borde vara en, utan undantag, underbar tid. Men det är ju aldrig så med kärlek.
Jag älskar dig så mycket redan, mer än jag trodde man kunde älska någon man aldrig träffat, och jag är så orolig också. Så orolig över att något ska hända dig.
Inget får hända dig.
Innan jag blev gravid funderade jag mycket över hur det egentligen kommer kännas. När de första surrealistiska veckorna är över och det faktiskt är något med substans där inne, något som ska få leva.
Allt är precis som jag föreställt mig, och precis tvärtom samtidigt. Jag kunde exempelvis aldrig tro att man mjuknar inför varenda mamma som någonsin funnits på planeten. Jag gråter åt saker jag kunde fnysa åt tidigare. Tycker plötsligt livet har en mening... det finns ingen ände på hur snyftigt saker kan upplevas enligt mig.
Nu är det två månader kvar tills vi äntligen får ses. min älskade dotter.
Jag längtar så mycket efter dig!
Din mamma
